Panik - i onödan.
Alltså, jag vill bara varna att det här inlägget kommer vara otroligt löjligt. Eller snarare - jag är otroligt löjlig. Men jag kan inte rå för det. Jag är lite kroppsfixerad och jag gillar min kropp både som gravid och icke gravid.
Men så igår.. jag hittade en bristning på min mage!!! Ca 1cm lång och ljus som attan, men likväl en bristning.
Jag fick total panik, verkligen total panik. Kommer det en kommer det tusen till, minst, tänkte jag. Mathias förstod inte riktigt min panik men tyckte nog ändå lite synd om mig. Jag visade, och han konstaderade "Ja, jo det är nog en bristning, men det är väl inte så farligt". Varpå jag fick ännu mer panik och tyckte att det var det hemskaste som kunde hända med min kropp, för som sagt... kommer det en kommer det tusen till. Lila. Tjocka. Överallt.
Ringde min syster (med gråten i halsen) och hon blev sur för att hon trodde det hade hänt något mycket värre och sa att jag var löjlig. Fick sedan prata med mamma som inte alls trodde att det skulle komma fler, för hon hade minsann inte fått en enda bristning på magen under graviditeterna och "sånt där är ju ärftligt". Suck.
Sedan läste jag min bok, om hon som har bröstcancer och så småning om dör.. och så kände jag mig ännu mer löjlig och bedrövad... vad patetisk jag är. Jag väntar ett barn, ett liv, det underbaraste. Och tycker att det är hemskt med en bristning.
Men jag har inte kommit över den där bristningen i alla fall.
Men så kom jag hem för en stund sedan (varit på barnadiset med Maja, Madde & Amanda), kissade och kollade på den lilla bristningen och kom på det...!!! Det är INGEN bristning!!! HURRA HURRA HURRA!!!
DET ÄR JU MITT ÄRR!!! Som jag fick när jag gjorde en titthålsoperation!!! Hurra!!!
Ingen panik. Ett ärr växer inte, delar sig inte, blir inte tusen stycken och ändrar inte färg till lila. Åh, herre min skapare... Snälla inga bristningar nu bara, som någon slags hämd på att jag klarat mig hittills.
Men så igår.. jag hittade en bristning på min mage!!! Ca 1cm lång och ljus som attan, men likväl en bristning.
Jag fick total panik, verkligen total panik. Kommer det en kommer det tusen till, minst, tänkte jag. Mathias förstod inte riktigt min panik men tyckte nog ändå lite synd om mig. Jag visade, och han konstaderade "Ja, jo det är nog en bristning, men det är väl inte så farligt". Varpå jag fick ännu mer panik och tyckte att det var det hemskaste som kunde hända med min kropp, för som sagt... kommer det en kommer det tusen till. Lila. Tjocka. Överallt.
Ringde min syster (med gråten i halsen) och hon blev sur för att hon trodde det hade hänt något mycket värre och sa att jag var löjlig. Fick sedan prata med mamma som inte alls trodde att det skulle komma fler, för hon hade minsann inte fått en enda bristning på magen under graviditeterna och "sånt där är ju ärftligt". Suck.
Sedan läste jag min bok, om hon som har bröstcancer och så småning om dör.. och så kände jag mig ännu mer löjlig och bedrövad... vad patetisk jag är. Jag väntar ett barn, ett liv, det underbaraste. Och tycker att det är hemskt med en bristning.
Men jag har inte kommit över den där bristningen i alla fall.
Men så kom jag hem för en stund sedan (varit på barnadiset med Maja, Madde & Amanda), kissade och kollade på den lilla bristningen och kom på det...!!! Det är INGEN bristning!!! HURRA HURRA HURRA!!!
DET ÄR JU MITT ÄRR!!! Som jag fick när jag gjorde en titthålsoperation!!! Hurra!!!
Ingen panik. Ett ärr växer inte, delar sig inte, blir inte tusen stycken och ändrar inte färg till lila. Åh, herre min skapare... Snälla inga bristningar nu bara, som någon slags hämd på att jag klarat mig hittills.
Kommentarer
Trackback
