Konstiga liv.
Livet är bra underligt ibland. Just nu är en sådan period. Jag lever i två olika världar som inte hör ihop för fem öre, och ibland vill jag bara säga stopp! Önskar att jag kunde känna något mellanting, men det går inte. Jag pendlar mellan euforiska lyckokänslor till djup sorg och ingenting därimellan. Jag känner mig som världens lyckligaste människa med världens mest fantastiska liv (på riktigt, utan att överdriva) men så plöstligt kastas jag in i en förlamande sorg som gör mig paralyserad av smärta för ett ögonblick för att sedan återvända till total lycka och det känns så fruktansvärt konstigt. Det känns om ren jävla dubbelmoral från kroppens sida, men det är ju precis vad jag upplever.
Maja - vår fantastiska dotter som helt plötsligt pratar långa meningar som aldrig tar slut, som är klokare än få och som chamar sin omgivning. Hon är 2 år och 8 månader och gör 20 bitars pussel utan problem(inte ett sådant där löjligt med knoppar eller som sitter var för sig, utan riktiga pussel där bitarna sitter ihop) , som kan veckodagarna och som räknar till tjugo.. Som ritar de finaste av huvudfotingarna och talar om att hon älskar sin lillasyster i magen många gånger om dagen... (Fast det kan ju lika gärna vara en lillebror). Hon som säger till sin mormor att "jag måste gå hem sen för jag älskar min mamma" och som tröstar mig och säger "det är ingen fara mamma det är bra nu, gammelfarmor är i himlen" när jag gråter som ett litet barn strax efter jag fått reda på att min farmor har dött. Hon som pussar magen och klappar den på kvällen, sjunger sånger och längtar efter bebisen.. Som tycker att man kan hoppa i sängen för om den går sönder så är det bara för oss att bo på hotell.. som tycker att vi ska skaffa ett kort till hennes plånbok så att hon kan köpa godis när hon vill. Och som är min, min, min.. Min alldelles egna dotter.
Och så bebisen i magen.. Som sparkar och gör mig medveten om livet. Som får mig att längta något fruktansvärt efter framtiden. Som ger lyckorus i själen och som får mig att gråta till robinsson.
Och Mathias som också är min alldelles, alldelles egna. Som tar ned mig på jorden när det behövs och som höjer upp mig till skyarna när det behövs. Som är sämst på att prata känslor och visa vad han känner men som försöker för min skull och lyckas gång på gång. Som ger mig trygghet och kärlek och som alltid finns där.
All denna lycka.
Och så sorgen. Som finns där mitt i allt och dyker upp när jag minst anar det. Bland annat sorgen över farmors död och tankarna om hennes sista dagar. Tankarna på att hon grät och var så rädd kvällen innan hon dog. Rädd för att hon inte togs på allvar, för att hon inte fick hjälp... Tankar på att hon, som gjorde allt för alla andra, svimmade i ett badrum på sjukhuset och inte kunde ta sig upp... Som sov på ett hårt golv och som hade märken på kinden efter det hårda brunnslocket på golvet inne på toaletten.. Och tanken av att ingen på sjukhuset hjälpte henne eller tittade till henne. Tankarna och funderingarna på om hon dog i onödan, om hon hade varit här nu, om hon hade fått vård. Funderingar på varför vi inte får några svar och inga papper fastän obduktionen är klar för länge sedan. Vad döljs?
Nu är jag tom på känslor och det är nog bra.. Jag orkar inte skriva mer om detta. Så därför avslutar jag här fastän det är långt ifrån avslutat.
